lindemma

I söndags fick vi besök av Stockholm estet DANS. De åkte hem igårkvälll men det har varit skitkul att hänga med dem i två dagar! Vecka 17 kommer vi åka till stockholm för att dansa och bo hos dom. weehoo. 

Vi har på dangarna dansat häcken av oss och sedan i måndagskväll tog vi med dom till bräntberget för att åka skrana. hahaha oh jisses. vilka galningar alla var.  

 

 

 

Okej, så studenten. Vad ska man ha på sig? Jo, en vit, fin, söt klänning dyker upp i min skalle. Okej right, lätt. Jag klickar upp nelly, hm, bubbleroom och zalando. O M G. vadfanihelajävla helvettee. 34546437 olika vita klänningar. NEJNEJNEJNEJ. Varför ska det finnas så många? Snacka om ångesten nu, ska man ha urringat eller v-ringat, eller kanske heltäckande upp till nacken? Åh kolla den där klänning den var ju jättefin, men oh hello kolla den där med spets. wow, vilken gullig med krage. Man kanske ska ha någon slags t-shirt klänning thingy? Och vaddå bredd på axelbanden?!?!?! 5cm, 10cm, 1cm, tandtråd? WHAT THE ACTUAL FUCK. Jag kommer skrika "ett år kvar!" med tejp över brösten och en blöja. BLÖJAN ÄR JU IALLAFALL VIT. hejdå.

 

Saga rappade igår på hamnis med lite sånghjälp av Elin Sandlund. DAMN she was good people. 

Mars 2012. Vi höll på med en hiphopföreställning, vårjackorna åkte på, vi såg spelningar på hamnis, spelade in en musikvideo med några grabbar och damer från malmö och vår katt hade fått fyra kattungar. Jag tyckte även det var kul att posa med ett halsband i munnen.

 

Mars 2011. Dansprogrammet åkte till piteå för workshops, jag klippte av mig halva håret och jag och Felicia tog outfitbilder och trodde vi var modebloggare.

 

Att ett år kan gå så fort, fine, men två år? holy shit.

 

 

Jag grinar av lycka. Och det säger jag inte bara för att det ska låta fint eller dramatiskt. Jag grinade faktiskt av lycka idag. Jag har under de senaste två åren haft lagom till extrem värk i mina vader och när jag sökt hjälp har alla läkare intalat mig att det bara är mina benhinnor som spökar. Jag sprang nästan varenda dag innan min smärta inträffade, och jag sprang inte för att jag var  "träningsnarkoman", eller försökte tappa vikt etc, utan jag sprang för att jag tyckte det var den bästa känslan på dagen. Jag älskade det. Ni får tycka jag är tokig, men jag älskade det. Och sen en dag så kunde jag bara springa 2 km för att sedan falla ihop av smärta. VAFAN tänkte jag. "äsch det går säkert över".

Första gången jag besökte farbror doktor sa han att jag skulle försöka cykla eller simma som konditionsträning istället. Hell no tänkte jag och fortsatte springa. Vissa dagar gick det hur bra som helst och andra ramlade jag ihop. Min smärta var en bergochdalbana, likaså mitt humör. Det påverkade dansen också,  jag vet inte hur många lektioner som jag suttit på sidan om.

När det slog mig att jag faktiskt inte kan springa nå mer så deppade jag ihop. Ni som känner mig tänkte kanske inte på det, eller visste om det, inte ens min familj visste nog om det. Jag är expert på att bara le och säga att allt är bra. Jag vet inte riktigt varför det tog så hårt att jag inte kunde springa nå mer, kanske var det känslan av att jag blev "onormal" eller bara det att något jag tyckte var så otroligt underbart försvann. Ni kanske tycker jag överdramatiserar allt detta nu men jag bryr mig inte. Det kändes som att så många bara fnös åt mina "problem" och att inte läkare eller lärare trodde mig. Efter att ha gjort flera olika tester och aldrig fått något resultat så gav jag upp, anpassade min liv efter att det aldrig kommer att bli bra( tankar som "ingen idé att satsa på dansen" dök upp varje dag) och så gick jag på dom där jävla spinningpassen på iksu.

En dag i höstas så ringde jag till sjukhuset och sa " nä vet ni vad! nu bokar ni en tid för mig för ett sista test och helvette om ni inte hittar något för jag lovar på mitt liv att detta inte är någon jävla benhinneinflammtion". Något i den stilen skrek jag till den stackars receptionisten, jag hade mens den dagen och var allmänt less på allt. Och äntligen ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN hittade de felet. HA! den var inte någon jävla benhinneinflammtion, told ya! skrek jag till alla i rummet. Det kändes så skönt att få veta vad problemet var. Kronisk compartment syndrom hade jag. för att bli av med det? Operation. 7 februari detta år snittade de i mina vader och hokus pokus så skulle allt bli bra. Det har gått lite mer än en månad nu och jag har varit fundersam eftersom det inte känts så där wohoo bra. sen idag, 18 mars sprang jag 7 km. 7 jävla fuckin km och inte ens ett litet pip från mina vader om värk. Det har inte hänt på 2 år. 2 ÅR. Bästa jävla springturen i mitt liv och det känns som att jag kan överkomma allt. Jag började störtgrina de två sista kilometrarna och jag hoppde, skuttade och sjöng mig fram. 

 

Jag är bara så glad just nu. Och jag ville bara berätta detta. Fan alltså,  bitches i'm back.